Ett liv, en chans!

Ja då var de vinter, mörkt och trist ute och jag har gått igenom mkt sen dess.
Jag hade en jobbig vinter med en förkylning som satt i riktigt länge, jag kände mig allmänt nere pågrund av den, jag gjorde verkligen inte mycket men ändå hände de så mycket omkring mig. Jag stod i ett kors och visste inte vilken väg jag skulle gå riktigt. Jag valde en och de var en ensam väg. De tog slut mellan mig och min dåvarande pojkvän,var kämpigt och jag trodde verkligen att botten var nådd. Jag försökte se stark och glad ut, men ibland ljuger utsidan och de är ju trotts allt alltid insidan som räknas. De blev några kämpiga månader då jag intalade alla att jag mådde bra även mig själv, jag gjorde mycket dumt som jag faktiskt idag ångrar att jag plågade mig själv med. Men man ska ju lära sig av sina misstag och de är precis vad jag gjorde. Det är något jag inte kommer göra om trotts att de kanske kommer locka. Att säga att inga känslor finns kvar, de är de dummaste man kan göra mot sig själv.
Men tack vare mina underbara vänner, nya som gammla så lyckades jag faktiskt ta mig ur allt. Tack vare en fest så gjorde det allt mycket lättare, eller kanske inte mycket lättare på alla sätt och vis. Väldigt mycket svårare på ett annat sätt.
Och där stod man mellan gammla vänner och nya och var helt plötsligt tvungen att välja, det var ännu ett hinder för mig i min kamp och jag klarade faktiskt av de hindret. Jag behövde inte välja, jag har allt kvar.
Sedan kom valborg och oj vad bra jag trodde allt var, men kvällen slutade i kaos men de kaoset fick mig att inse vad som faktiskt behövdes göras med allt! Och nu idag någon månad senare lämnar jag nästan inte en tanke åt ditt håll. Jag har tagit stora framsteg med jobb, vänner, familj och mitt liv.
Just nu har jag sommarlov och jag känner mig faktiskt oerhört stark efter att gått igenom så mycket på så kort tid, jag hoppas att jag orkar hålla i allt denna gång och att jag faktiskt tar vara på de jag lärt mig under denna tid. För jag tycker verkligen det har varit lärorikt även om de låter dumt att säga de när man mått så dåligt av de. Men att älska en person och lämna den, försöka hålla i den, men lixom tappa lite i taget, det gör bara lite ont men när man helt plötsligt tappar allt ja då måste man bygga upp nått nytt. Självklart tar de sin tid de med, men de är helt klart värt de, för se vad bra man börjar må, alla bitar börja lixom falla på plats igen. Även om några bitar fattas så kommer de faktiskt alltid göra de, för vissa saker mister man i livet och de går faktiskt inte alltid att ersätta utan man får helt enkelt leva med de!